Är allting verkligen på låtsas? Allting är så ytligt. Jag trodde inte det var så, men jag fick se sanningen. Jag fick lära mej verkligheten. Hur jävla dåligt människor mår idag. Och i synnerhet i mitt fall, ungdomar.
Deras glada ansikten är bara fasader. Deras lyckliga liv med fester och skratt är bara fasad. Visst är det roligt, massa minnen och skratt. Men de räknas väl egentligen inte? Hur många fester du lyckas med på en helg? Utan vem du är, det räknas. Men inte idag, Inte i vår värld.

"Vad menar du? Prata så jag förstår"

Ingen förstår, för ingen har problem, alla mår bra. Men de vet mycket väl vad som pågår. Vi kastas mellan glädje och sorg.
Förvirrande. Klart vi är förvirrade. Vi vill kunna allt och ha svar på allt, men ibland vill vi bara vara små och oförstående. Att någon tar hand om oss istället för en hård knuff in i verkligheten. Det är svårt att acceptera det faktum att vi måste ta ansvar för våra handlingar. Det går inte att skylla på att man är ung och dum. Vi prövas och växer som människor, vi lär oss.

Vi utnyttjar varandras tillgångar. Vi tävlar hela tiden, Ständigt. Ingen verkar bry sig om hur vi egentligen mår, Vad som pågår i vårt huvud. Allt blir som en stor explotion, det kommer på en gång och vi hinner inte hämta andan innan vi kastas in i ett annat helvete. Men det är livet. Vi prövas och växer som människor, vi lär oss.
Men vi måste ut och röra oss bland falskheten, bland ytligheten. Vi måste visa att vi finns, att vi faktiskt lever. Vi måste för annars blir vi osynliga, ensamma. Ensammhet är en sjukdom. Ingen vill vara ensam.

Vi måste gå ut, vara sociala. Men hur länge orkar vi sitta där, le och skratta? Ibland vill jag bara ställa mig upp på en stol och skrika:
"Här sitter ni, skrattar och pratar. Ni är så jävla falska, ni snackar så mycket skit om varandra. Jag är less på att leva i er ytlighet."
Men visst är jag en del av problemet. Jag är lika ytlig. Jag vill inte bli personlig med någon. Det är lättare så, håll er på avstånd, kom inte för nära. Stopp.

När vi inte orkar ta intu med problemen är det underbart att bara fly, att glömma. Men känslan hinner ikapp dig. Den ligger där nere i magen och oroar.
Hjälplös och med gråten i halsen. Obeskrivligt men vi vet ändå att känslan är dålig, fel. Känslor, känsla. Ångest.

Alla uppfattar livet olika. Och kanske har du svårt att förstå vad jag pratar om. Du tycker kanske jag har fel. Men ta en ordentlig titt omkring dig, klasskompisen i bänken bredvid dig kanske har toma ögon av en anledning.
Då kanske du förstår vad jag försöker berätta om. Jag vet inte om det här är den riktiga världen. Men det känns som en verklighet och det gör ont.