...och helt plötsligt kommer tankarna på honom tillbaka och ger mig en enorm känsla av ensamhet. Kanske borde vi försöka igen. Kanske borde vi ge varandra en chans till. Det skulle ju vara vi två för alltid! Vi är så lika på flera olika sätt; samma musiksmak, samma filmsmak, samma festhumör och samma underbara vänner. Dock delar vi inte samma framtidsdrömmar, och är inte det de viktigaste?

Jag bara saknar honom så mycket att det gör ont i hela kroppen och det känns som att hjärtat ska stanna av smärta. Allt som går att göras för att glömma gör jag, men det finns ändå stunder då han finns i tankarna och smärtan känns extra jobbig... ett sånt tillfälle är nu.