Det är kanske dags att förklara varför jag är singel nu. Många undrar varför vi efter tre år har bestämt att gå skilda vägar, och detta är anledningen;

I två och ett halvt år har vi bott i olika land och träffats högst två gånger i månaden. Han i Tyskland, jag i Sverige. Vi visste redan när vi träffades att det var riskfyllt att satsa på ett förhållande som detta, men känslorna var för starka för att neka. Vi vande oss vid att inte få träffas så ofta, och tiden vi inte träffades ägnade vi åt kompisar och andra saker som skola och jobb, detta passade oss utmärkt och vi visste ju även att det skulle bli annorlunda så fort jag tagit studenten. Jag flyttade då till Tyskland, och vi började träffas i princip varje dag. Att gå från att ses varannan helg till att träffas varje dag är en stor förändring. Det är så man börjar reta sig på varandra. Hela tiden. Det är då man får reda på om förhållandet fungerar på riktigt och om det finns någon framtid.

Detta tär självklart på förhållandet, men det är ingen anledning att göra slut utan att kämpa först. Men efter att jag bott där ett halvår, diskuterade vi framtiden och kom fram till samma slutsats båda två. Vi vill inte samma sak. Vi har inte samma syn på framtiden och hur ska vi då kunna vara ihop? Det är då bättre att skiljas åt och ge varandra en chans till ett liv där vi kan nå våra drömmar.

Denna anledning är bara en av många till att vi gjorde slut. Det har hänt många mindre saker, små misstag och svartsjuka som har lett oss till detta beslut. Och även om jag ångrar det ofta (nästan hela tiden), så vet jag att om vi blivit tillsammans igen hade vi ändå inte haft någon framtid. Därför är det bättre att vi koncentrerar oss på det vi vill nå, våra mål, och möjligen träffar någon i framtiden som har samma drömmar.

Det är absolut inte uteslutet att vi förblir vänner och hälsar på varandra om ett par månader. Efter tre år tillsammans har vi upplevt mycket och har många gemensama vänner. Jag kommer alltid älska honom, och han kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta. Men det är dags att gå vidare nu...