Tänkte skriva ett ologisk och underligt inlägg, mest för att när man uttrycker känslor och tankar får man kritik. Konstant illamående. Näringsbrist? Vet inte vad.. bryr mig inte.

Jag ska leta fram min dagbok. Ska kladda ner alla MINA känslor där. För mig, för mitt huvud, för mig själv. Ni får nöja er med min känslocesureade blogg. Hur jag ska klara mig genom ångesten får vi väl se.

Så meningslöst. Jag fattar inte varför det ska vara så himla svårt...

Svårtsvårt.
ingen fantasi.
ingen fantasi?
bla.

Jag vill springa över en äng med blonda lockar böljande över axlarna och en vit linneklänning fladdrande i vinden. Det vill jag. Och jag vill att det ska vara magiskt. Jag vill glömma allt annat och bara vara just där just då och bara leva just precis, precis DÅ. Leva mer än jag nånsin kommer göra. Kommer jag nånsin dit? Troligen inte. Men, siktar man mot stjärnorna når man kanske trädtopparna, om man kämpar lite. Kämpa, Hanna. kämpa.

Vad händer efteråt?

Jag är rädd för efteråt. Det är inte bra. Efteråt finns egentligen inte. Rymden har tagit slut...