Vissa dagar känns det som att solen skiner lite extra just på mig. Trots alla tunga moln så kämpar solens strålar sig igenom och skiner rakt på mig, och på människor jag bryr mig om.

Då känns det extra bra att leva. Strålarna gör att jag börjar hoppas igen, att jag vågar. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar en när man dör. Det tror jag på. Trots alla stunder av förvirrelse, av ensamt, av skam, av saknad så finns det något i mig som tror att allt kommer bli bra till slut.

Även när besvikelse är den enda känslan som finns i mig, även när molnen täcker hela solen, så tror jag på hoppet.

Och det är väl just det som gör att jag inte ger upp. Och att jag inte låter någon annan ge upp heller. För det blir bra till slut, även om det dröjer ett år eller tio år, så blir det bra. Och det tycker jag man ska komma ihåg.