För att fortsätta på inlägget där jag skrev om att man aldrig ska ge upp hoppet, finns det vissa gånger då man trots allt ändå borde göra det för att inte bli sårad i längden?

Vi kan försöka lura oss själva hur länge som helst, men längst in i hjärtat vet jag att det inte kan bli vi igen. Du har ditt liv, ditt jobb och dina vänner där borta och snart flyttar jag tre timmar upp i landet. Vi kommer inte kunna träffas alls lika mycket som tidigare. Ingen av oss kan ta ledigt och ekonomin som en student är, som alla vet, inte den bästa.

Min fråga är då, ska man ge upp? Ska man gå vidare trots att hjärtat fortfarande längtar efter honom?