I helgen har jag umgatts med Chris massor, och hans familj med släkt. I fredags lagade vi nagon sorts lasange tillsammans, med massor av grönsaker och utan kött. Blev faktiskt riktigt bra och mina smaklökar vänjer sig sakta med säkert av att inte äta kött längre.
I lördags var det släktkalas och det var faktiskt helt okej. Jag är van vid kalas som börjar runt tre tiden och slutar inte senare än sju, men här började det vid nio och slutade... ja, pa natten nagongang. Men det var rätt underhallande pa sitt sätt. Jag vantrivdes inte iallafall.

Tiden har saktat ner nu. Sekunder blir minuter och minuter blir timmar. Fyra veckor känns som en evighet. Jag vill sa gärna hem nu, direkt. Utan väntan. Manga säger att jag ska ta tillfället i akt och njuta av tiden har kvar här. Don't get me wrong, jag njuter varje sekund som jag far tillbringa med älsklingen, men majoriteten av dagarna jobbar jag. Och det är när jag jobbar som jag mar daligt. Bloggen använder jag mest för att fa klagga därför skrivs det mycket negativa saker här. Jag är inte ledsen och arg hela tiden. Jag ler och skrattar för det mesta, men ibland finns det dagar man bara vill krypa tillbaka under täcket och inte ga upp, det har alla. Idag är en sadan dag. Mandagar är blad det värsta jag vet, da man vet att man har en lang vecka framför sig av arbete innan det är helg igen. Usch.

Keep bleeding, keep keep bleeding love... ooh, you cut me open.. Älskar!