Jag vet inte riktigt vad som är fel på mig. Inget är som det brukar, och livet känns upp- och nervänt. Kärleken har förändrats. Känslorna finns där, men uttrycket är annorlunda. Är det meningen att det ska vara såhär? Är det bara jag som vill fortsätta att ha det som det alltid varit? Det kanske är dags för mig att växa upp på riktigt nu. Det är kanske jag som är barnslig. Vad har jag för rätt att dömma andra?

Jag har ingen aning om vad jag ska göra med mitt liv, ändå vet jag hur det blir. Hur kan man känna sig så bortkommen när allt redan är planerat?

Det känns bara så tomt.