Jag vill känna lycka. Och det gör jag ibland. Men precis som när man tagit ecstasy så känner jag hur lyckan rinner bort efter ett tag och ersätts med den där gnagande tomheten. Man försöker dansa tillbaka lyckan, men det går inte. Den dyrköpta glädjen är redan ute ur systemet och man får betala dyrt i retroaktiv ångest.

Jag har alltid jagat bekräftelse. Likt en pundare på jakt efter heroin. Jag har alltid varit beroende. Behöver hela tiden påfyllning av bekräftelse från människor i min närhet. Och annars? Tomhet. Icke-existens.

Det känns som att jag har ett hål i huvudet där mitt lugn och förnuft sipprar ut. Där ondskefulla tankar kan ta sig in obehindrat. Jag kan inte styra dom, inte kontrollera dom på något vis. Det är som att tankarna lever sitt eget liv. Andra människor har ett filter, som tar bort dom mest skadliga, men efter år av självdestruktiva tankar har mitt filter slitits bort. Likt bandaget ur ett varigt sår.

Genom att jag jagar sådär efter bekräftelse så flyr jag, det förstår jag nu.
Jag är inte dum i huvudet. Jag har bara ett hål i det.

Ingen förstår, ingen behöver förstå.