Vad ska man säga om dagen? Jag lämnade min sovande älskling vid halv fem i morse och drygt en halvtimme senare satt jag pa bussen. När jag var framme vid tunnelbanan köpte jag coffee to go och en fralla. Det och lite härlig hardtrance gjorde att jag vaknade ordentligt pa resan mellan Schenefeld och Reinbek. Bada är en del av Hamburg men ända tar det en timme att ta sig mellan dessa stadsdelar, kan ni da tänka er hur stort Hamburg är?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; att arbeta som aupair är inte lätt. Inte slappt. Den här dagen har varit ett helvete rent ut sagt. Det har brakats, fightats, bitits, kvävts, och skrikits hela dagen, som om min tredagars huvudvärk inte vore nog. Barnen är bortskämda, och they wont take no for an answer. Dom kan ju bara försöka med mig. Ett nej är ett nej, sa enkelt är det. Det spelar ingen roll hur mycket dom skriker eller slass, jag ger mig inte. Dock är det rikitgt jobbigt ibland... Ibland vill man bara ge upp.
Det kan tyckas att jag klagar för mycket här ibland, men jag använder trots allt denna blogg till att skriva av mig. Sen är det frivilligt att läsa. Och var annars ska jag klaga om inte här?

Mitt liv här är faktiskt inte pest och pina. Orsaken till att jag flyttade hit fran början finns ju fortfarande här. Min älskade lilla sockermuffins. Haha. Han är ju ända den som haller mig ovan för ytan när strömmen vill dra med mig ner under. Vi har vara trevliga stunder tillsammans. För att inte tala om allt festande Hamburg erbjuder, och musiken! Sverige är ett litet ruttet skitland när det kommer till bra elektronisk musik. Här är det rave varje helg, t.o.m varje dag om man skulle vilja. Men det är klart, Sverige saknar jag ända. Trots den daliga musiken. Ni finns ju där, min familj och mina vänner. Utan er vore jag inget.

Imorgon kommer städerskan hit en timme senare än vanligt, vilket betyder att jag hinner iväg och handla när jag lämnat barnen pa dagis innan hon kommer. Da slipper jag tänka pa det senare, och kan sitta här vid datorn längre innan arbetet börjar igen.
Jag är sa jäkla stolt över mig själv, ärligt talat. Redan dag ett ville jag hem igen. Jag trivs inte med detta jobbet. Ända har jag stannat i nästan ett halvar och lärt mig hur mycket som helst. Tänker man pa tyskan har den utvecklats otroligt mycket, jag pratar tyska flytande, jag förstar tyska, jag tänker och drömmer ofta pa tyska.
Det far mig att minnas nians tyska lektioner, da jag nyss börjat prata med Chris pa msn. Han gjorde mina läxor da. Haha. Inte konstigt läraren blev förvanad när jag plötsligt hade alla rätt...

Pa tal om kärlek. När förstar killar att tjejer behöver kärlek och omtanke även efter ett par ar tillsammans? Varför slutar dom helt plötsligt med dom spontana kramarna, fina orden och sma överraskningarna? Varför förstar dom inte att kärleken behöver vardas för att stanna kvar? Ibland börjar man undra vad som gar runt där inne i huvudet, varför inte romantiken far plats längre efter en viss tid. Ibland undrar jag... ibland undrar jag alldeles för mycket.

Nog med strunt nu. Ibland flyter tankarna iväg för mycket.... Tschüß!