Snart ny vecka
Befinner mig just nu hos älskling. Har varit här sedan fredagskväll och ska snart aka tillbaka till Reinbek. Just nu känns det inte sa bra. Vill stanna här.
Iallafall. I onsdags träffade jag familjen. Det blev en snabb presentation, en visning av deras (gigantiska) hus och var jag kunde hitta allt jag behövde. Resten av dagen ägnades at att lära känna barnen, ga runt i staden med familjen, och packa upp när de gatt och lagt sig. Minstingen är just nu inne i en mamma period och det har varit rätt svart att vinna hans tillit, men det gar bättre och bättre för varje dag.
Pa torsdagen gick jag, stor pojken, minstingen och mamman till ett dagis där vi skulle lämna minstingen. Han grät som in i där vi gick men jag antar att de flesta barn gör det. Stor pojken börjar inte dagis förrän imorgon därför har jag fatt leka med honom hela dagarna. Han är verkligen inne i en trotsalder nu and wont take no for an answer. Men jag ger mig inte, ett nej är ett nej. Man maste vara bestämd för att vinna respekt.
När jag vaknade pa fredagen kände jag bara att jag ville hem. Jag är inte van vid att ga upp klockan sex pa morgonen och lägga mig sent. Stor pojken kom in till mig runt fem pa morgonen men jag latsades att jag sov sa han gick till mamma istället. Hädanefter ska jag lasa rummet pa natten. Men stor pojken kan faktiskt vara väldigt söt ocksa, en dag när vivar och handlade mat sa sa han, Ich liebe dich! Vid sana tillfällen blir man rörd.
Älsklingen kom som en räddning och hämtade mig pa kvällen och vi har haft en mysig helg. Nu vill jag inte tillbaka. Helt ärligt sa funderar jag pa att sluta och leta upp nagat annat här att göra. Flytta till en etta och skaffa ett skitjobb. Men jag antar att jag bara känner sa för stunden, det blir bättre. Eller?
Åh gumman, det är klart det blir bättre! Haha, jag blir nästan lite rädd när jag läser din beskrivning :P
Men jo, det blir bättre, det lovar jag. Tänk själv, så små barn och plötsligt är det en främling där, som inte bara pratar med dem utan faktiskt BOR där! Mitt råd är.. vänta tills du har varit där i sex veckor. Jag vet, det låter som en evighet, men först då kan du nog verkligen känna efter om du trivs eller ej..
Stöttar föräldrarna dig i det du gör, hur du hanterar barnen osv?
KRAM!
förstår att det måste kännas konstigt. men kämpa, stanna där ett tag. försök lär känna barnen och sen kan du ta ett beslut! tänkt dig själv om en främande människa skulle komma hem till dig och ta hand om dig när du var liten. det tar lite tid, ge dom de tiden! men klart du måste säga till dom endån, men också att du försöker leka mkt med dom, bli som en kompis helt enkelt.
jag vet själv när jag praktiserade på en skola bland 1:or och 2:or och även 6-åringar. ibörjan var man inte så nära dom, liksom nästan "rädd" för mig. men sen i slutet, då var alla så nära mig. hela tiden när dom såg mig så skrek dom: J E N N I E !
det är en underbar känsla <3*
kämpa på tjejen, skickar några styrke kramar till dig!
allt kom visst inte med :s
skickar iaf några styrke kramar till dig!
Förhoppningsvis blir det bättre... snart!
Är ju tråkigt också att det ska vara så. En trotsig unge och en som inte vill lämna sin mamma. Och att inte få vara ifred dom få timmarna man väl får är lite dåligt. Föräldrarna borde säga till barnen att inte gå in på ditt rum sådär.
Leta annat lite löst under tiden så får tiden utse vad som händer... Lycka till!
