Nu har jag hela trevaningshuset för mig själv. Inga föräldrar, inga barn och inga mor- och farföräldrar här. Skönt. Idag var det första dagen som storpojken inte sa emot när vi skulle bege oss till dagis. Det gjorde mig enormt lättad! Barnen vänjer sig mer och mer vid mig och jag hoppas att storpojken snart inser att det är JAG som bestämmer när mamma och pappa är borta. Jag kräver respekt. Lillpojken är inte sa svar att ha och göra med. I början grät han jämt när mamman skulle ga men nu är det bättre, det är bara till att ge honom nagot att göra en stund sedan har han glömt vad som nyss hände. Han skiner även upp som en sol när jag hämtar honom pa dagis, det gör mig glad! Dock kunde jag varit utan storpojken, men man ska inte favorisera barn och det är jag noga med att visa. Lika mycket uppmärksamhet och kärlek till bada ungarna.

Jag hinner inte äta sa mycket här. Vikten rasar! Fem kilo har jag gatt ner pa de tva veckor jag varit här. Jag tror det är för att jag rör pa mig hela tiden. Barn är den bästa träningen. Om ett ar kan jag ha gatt ner en hel del till? Jag hoppas.

Halva veckan har gatt och jag längtar till helgen. Det gar rätt fort nu eftersom jag kommit in i rutinerna och jag känner barnen bättre och bättre för varje dag. Men jag är langt ifran glad här, jag ser inte fram emot att jobba. Inatt sov jag hos Chris, väckarklockan ringde 4.45 och vid halv sju befann jag mig hos familjen för att duka fram frukost till barnen. Ända är jag inte sa trött nu.

Idag ska vi äta Raviolli. Eller dom ska, jag hatar det, men det är det enda som finns hemma för tillfället som gar snabbt att laga (värma). Det maste ga fort fort fort, eftersom barnen inte har nagot som helst talamod när dom kommer hem hungriga fran dagis.

Klockan är redan nio. Usch. Jag ska nog vila en stund för att orka med tva vilda smakillar senare.

Hanni