Det är en konstig våg av känslor som plötsligt kan komma sköljandes över en. Dagen kan gå bra, det mesta klaffar och jag tänker inte mycket på den där klumpen som flyttat in i magen. Men så plötsligt slår det mig som ett jävla knytnävslag i magen och tårarna börjar forsa. Det kan vara hemma, ute, på besök hos någon. Precis var som helst. Jag har försökt fundera ut och analysera vad det är som utlöser min ångest men jag finner inget samband alls. Jag vet bara att jag INTE vill må sådär.

 

Imorgon är det dags för ett besök hos BVC för att träffa deras psykolog. Jag hoppas det kan hjälpa. Även om jag inte tror riktigt att det är "min grej" så hoppas man ju.

 

Jag vill bara må bra och njuta av att vara mamma till dessa två helt fantastiska tjejer...

 

 

Jag är nybliven förskollärare,  jag älskar barn och att få vara med och dela deras upptäcker och se deras utveckling. Jag har följt Alvas utveckling genom livet och jag vet inget bättre än att få spendera tid med henne! Är det inte väldigt ologiskt att jag skulle drabbas av en förlossningsdepression?

Att vakna upp till en ny dag och bara vilja gå och lägga sig igen för att man inte orkar med livet. Att göra allt man måste och bör nästan mekaniskt för att man inte ser någon glädje i något alls längre. Att tappa aptiten och glömma att äta. Att gråta konstant.

Mina dagar präglas just nu av klumpen i magen. Samtidigt som jag anstränger mig till det yttersta för att vara en bra mamma till mina två tjejer, de ska inte märka av något alls.

Jag är så otroligt tacksam över de människor nära mig som ställer upp. Tänk att behöva ta sig igenom detta själv...

Ja, man har ju inte mycket tid till övers numera. Jag ammar var 20 minut dygnet runt i princip! Spenderar jag inte tid med Minna så spenderas den med Alva, så mycket annat hinner man inte med. Som tur är har jag en klippa till sambo som fixar och donar med allt annat i hemmet och så vidare.

 

Jag har ännu inte satt mig ner för att skriva en förlossningsberättelse, men måste ta tag i det snart innan man glömmer allt. Tyvärr har jag sedan kort efter förlossningen varit väldigt nere och orkeslös. Till slut har jag insett att det inte rör sig av den vanliga nedstämdheten man brukar känna efter en graviditet utan att det faktiskt rör sig om en förlossningsdepression. Det är lika bra att skriva det rakt ut, så alla vet varför man drar sig undan och kämpar massor med livet.

 

Det knäppa är att jag inte har något alls att klaga på. Med Alva hade vi det väldigt kämpigt med amning, kolik och konstant skrik i flera månader. Minna ammar utan problem, skriker väldigt sällan (bara när jag inte är tillräckligt snabb med tutten). Ändå är jag så otroligt nedstämd och det är inte alls logiskt. Tårarna rinner konstant och jag tjatar hål i huvudet på alla närstående. På torsdag väntar BVC och då fortsätter utredningen. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag kan kontrollera detta snart och att det inte kommer hålla i sig i flera månader, för det orkar jag inte med! Idag började även P-H att jobba och jag och tjejerna är ensamma hemma. Det tär på psyket även om det är otroligt ologiskt för alla andra.

 

Denna blogg kommer stängas för utomstående, kommer öppna en underblogg som är öppen för alla. Där jag kan skriva av mig och vara ärlig med mina känslor och allt som hör till när jag jobbar för att ta mig ur detta skitet.

 

Det var allt jag hinner skriva för denna gången, ska försöka få in förlossningsberättelsen snart också. Annars ses vi på den andra bloggen :) - http://hanna1988.blogg.se/open/?tmp=457684