Jag älskar dig mer än allt! ♥

Nu är bebisen ungefär 9 centimeter lång och väger cirka 43 gram. Nu växer kroppen fortare än huvudet. Denna vecka kommer den papperstunna huden att täckas med den duniga kroppsbehåring som kallas lanugo och vanligtvis försvinner innan bebisen föds. Ögonbryn börjar växa och huvudet kan vara täckt med dunigt hår, men det är svårt att förutse hur ditt barns hår kommer att se ut efter förlossningen.

Kring den här tiden kan fostret gripa, kisa, rynka på ögonbrynen och grimasera. Det kanske till och med kan suga på tummen. Forskare tror att dessa och vissa andra rörelser utvecklas i takt med att impulser i hjärnan utvecklas.

Mina tankar:
Jag förstår fortfarande inte att det finns ett liv i mig, en egen liten unik individ. På ett sätt känns det konstigt, men på ett annat helt underbart och tanken på att livet kommer förändras enormt när liten tittar ut skämmer mig inte alls vilket jag trodde i en början. Magen har växt även fast jag mest känner mig tjock, jag hittade ett foto taget precis när jag fick veta att jag var gravid och där ser man knappt någon mage. Nu ser man väldigt mycket mage, men den ser mest fläskig ut, haha. Tankar som "Klarar jag att ta hand om ett barn?" och "Kommer jag verkligen bli en bra mamma?" finns också i huvudet, men vid såna tillfällen har jag en alldeles underbar pojkvän som berättar för mig hur bra jag är. Det är nästan så att jag tror honom!

Nyss hemkommen från Eslöv mätt som en gnu. Det var riktigt mumsigt med grillat och "glassbulle" till efterrätt. Kul att få träffa systersönerna också, som jag saknat dom. Nu är jag hemma och försöker underhålla mig i väntan på älsklingen, han förväntas inte dyka upp förrän riktigt sent men längta får man lov att göra!


Katten tyckte det var lite irriterande att jag skulle fotografera när hon låg så mysigt och solade!

Ytterligare en bild vi fick med oss hem, lite suddigare men ändå så fin.
Till vänster är huvudet, till höger är kroppen och
fingrarna samt foten har jag ringat in. Underbara fina!

"Tre män får fängelse för djurplågeri
Den ena kaninen bakbands och sprutades ner med tändvätska.
Djuret kämpade desperat i flera minuter tills det dog – och allt fångades på film.
I dag dömdes tre av männen till fängelse för djurplågeriet som beskrivs som ett av de vidrigaste fall polisen sett."

- Aftonbladet.se


Jag hade gärna sett att dessa äckliga pojkar hade fått en lika smärtsam död, men tyvärr har inte Sverige dödsstraff. Jag blir iallafall glad av att höra att dom får fängelse, deras namn borde också bli offentliga så alla kan hata dom och undvika dom sålänge dom lever.

En annan sak jag lade märke till angående fängelsestraff. En lite flicka blev våldtagen och våldtäktsmannen fick ett oerhört kort fängelsestraff på ett år. Samtidigt dömdes en kvinna till tjugo års fängelse för narkotikasmuggling. Är det verkligen så det ska vara? Vad är det för rättssystem egentligen?

På Lucia vintern 1988 valde jag att titta ut och göra mina föräldrar chockade - dom trodde jag skulle vara en pojke. Jag fick namnet Karin Hanna Majlis Olsson vilket jag helst inte berättar högt för folk, men äh, varför ska jag skämmas över det?

Efter 13 trygga år i en liten by utanför Eslöv flyttade vi in till stan´, men jag valde ändå gymnasiet i Lund där jag läste Textkommunikation och trivdes bättre än jag någonsin gjort. Under den tiden träffade jag också min första riktiga kärlek som var tysk, därför bestämde jag mig att efter studenten flytta till Hamburg, Tyskland. Det var en tid av upp och nedgångar men jag kom hem månader senare med många erfarenheter rikare. Efter tre år tillsammans valde vi också att gå skilda vägar på grund av att vår syn på framtiden inte var densamma.

Efter att ha bott hemma ett tag och jobbat lite här och var bestämde jag mig för att flytta upp till Karlskrona där jag började läsa till sjuksköterska och träffade underbara vänner för livet. När ett år gått insåg jag att jag hellre ville göra något annat och att jag inte kunde stanna enbart på grund av vännerna, så jag beslöt att flytta ner till Skåne igen. Och våren 2010 började jag på lärarutbildningen i Kristianstad där jag nu går och trivs superbra.

Jag träffade också mannen i mitt liv och vi blev officiellt ett par den 3 oktober 2009. Nu väntar vi också vårt första barn tillsammans. Allt har gått väldigt fort, men kärleken jag känner nu har jag aldrig tidigare fått uppleva och jag är säker på att han är den jag vill dela mitt liv med.

En spännande tid väntar nu och jag längtar efter att få gå igenom denna graviditet med glädje, vårt barn kommer få så mycket kärlek och jag ser framemot framtiden på ett sätt jag aldrig tidigare gjort!

Samtidigt som jag är sjuk så har jag aldrig mått såhär bra. När älsklingen gick till jobbet imorse låg jag och stirrade upp i taket hur länge som helst och tänkte på gårdagen. Det känns nästan som en dröm, men så tar jag fram alla fem bilder vi fick på vår busunge och allt blir verkligt. Det är så underbart att få se att liten inte verkar ha någon kromosomavvikelse, och ser helt perfekt ut.

Det börjar så sakta sjunka in att jag ska bli mamma, att vi ska bli föräldrar, men det känns fortfarande helt otroligt. Jag är 21 år, det är nuförtiden en väldigt tidig ålder att få barn i, dessutom är jag minstingen i familjen och därför förstår jag om det känns chockerande för en del. Men jag är glad att alla är positiva! Vi har verkligen haft tur, inte många har en sån stöttande skara av släkt och vänner som finns där i ur och skur.

Tack!

Titta vad vi fick syn på idag! En bebis i min mage. Vilken syn.
Lilla busungen ville inte lägga sig ner så barnmorskan kunde se ordentligt,
så jag fick hoppa omkring som en fåne. Men det hjälpte :)
Längst upp till vänster är huvudet, under är kroppen och det som sticker ut till höger är ett ben.
På en annan bild vi fick kan man se en av händerna med fem helt perfekta fingar!
Jag är så lycklig nu!