Storasyster Alva, 2010:

 

För några dagar sedan kom det också lite snö... Som tyvärr försvann dagen därpå igen. Men lite bus hann vi med! ❤️ 

Som precis nu. En portion gröt, lite fruktpuré, några klunkar vatten. Sedan fick hon napp och snutte och däckade på två röda. 

Eller som när vi åker bil, hon brukar skrika sig igenom bilresor men nu somnar hon istället med nappen i mun, om hon inte är hungrig såklart. 

Ja, napp är bra! Vad tycker ni? Vad har ni för erfarenhet? Och ni som snart ska få barn, hur tänker ni göra?

Kom och tänka på detta på grund av bilden nedanför, det ser lite sådär halvstökigt ut, som på de flesta bilder tagna i vårt hem. Bilden föreställer förresten barnen när de precis planterat äpplekärnor. Alva var nyfiken och ville prova och det är viktigt att få upptäcka, diskutera hypoteser, undersöka och ta reda på. Jag älskar hennes nyfikenhet även om man ibland blir galen när hon för tretusende gången säger, "Mamma... Varför är det så?".

Först och främst, innan jag börjar babbla om något annat, så måste jag  bara berätta hur evigt tacksam jag är för att jag har mina nära och kära i mitt liv. TACKSAM.

För när jag mår skit så finns dem där, frågar hur jag mår, kramar mig, får mig att känna mig trygg och stöttad. Tack.

 

Den senaste veckan har varit lite fram och tillbaka. Mycket ångest får jag kämpa med, men den är inte konstant. Den kommer och går, vissa tillfällen kan jag knappt andas och måste stänga in mig, men andra gånger känner jag mig nästan "normal" och redo att möta världen. Kontraster. På tisdag har jag äntligen bokad tid till vårdcentralen för att förhoppningsvis få fortsatt kontakt med psykolog. Det är det enda rätta, om jag ska kunna vara en bra mamma till mina älskade flickor.

 

Det har väl egentligen hänt en hel massa annat sedan sist, men jag minns inte riktigt allt och flera dagar har ju kantats av ångest. Jag har det bra, det har jag ju. Ångesten är inget sätt att vara otacksam eller klaga på det jag har, känslorna i mig är inget jag väljer. De bara finns där. Jag är öppen med det, rakt och ärlig. Jag hoppas att det med lite tid kan bli helt bra igen. <3

 

Idag blev jag förresten med bil. Min första, alldeles egna, bil. En söt liten Nissan Micra. Vi provkörde den direkt hos ägaren utanför Lund, och den kändes himla lätt och smidig att köra om man jämför med vår stora familjebil. Jag är sämst på att parkera, så det är ju perfekt att ha en liten smidig sak då, haha. På så sätt kan jag pendla till jobb medan hjärtat och barnen har stora bilen här hemma, redo för utflykter om dagarna. I veckan hämtar vi den och skriver alla papper.

 

I veckan får jag även hem nya mobilen, iPhone 6. Yey! Det var äntligen tid för att förlänga abonnemanget. 128gb, guld. Firade med att beställa ett egendesignat skal från CaseApp. :)

 

 

Om vi ska återgå till det viktiga i livet, de som verkligen betyder något. Mina tjejer, mina små underbara döttrar, är inte så små längre. Minna närmar sig halvårsdagen och Alva har redan gått nästan tre månader in på sitt femte år i livet. Lillasyster kan sitta med stöd, ta sig framåt några decimeter, rulla runt och leka med sina leksaker. Hon äter gröt och matpuréer, ammar och fåt lite ersättning. Storasyster har börjat skriva ord och lära sig bokstäver, pratar nonstop och frågar varför hela tiden och om allt. Jag älskar mina tjejer mer än någonsin! <3

 

Imorgon väntar först kusinbus med Lykke sedan kalas i Svedala med de andra kusinerna. En fullspäckad dag helt enkelt. På måndag öppnar jag och har fullt upp på jobb med diverse förberedningar, papper att skriva och inskolningar. Jag har faktiskt sökt andra jobb. Men varför, de kan vi ta i nästa inlägg...

 

 

 

 

Fan vad kasst jag mår. 

Men som tur är kan jag konsten i att klistra fast det där fejkade leendet i fejset.

Tadaaaaaa!