Imorgon bär det av till Lina efter jobbet.
Jag längtar så otroligt mycket!

Jag vaknar upp och med ett desperat försök sätter jag mig upp. Jag blinkar en sisådär femhundra gånger, jag fokuserar för att se, för att tänka, tusen tankar snurrar, vad drömde jag, vem är jag? Vänta, är det dag nu? Vem sover här bredvid? Verkligheten kommer ikapp mig och jag inser att bredvid mig ligger samma älskling som jag somnade bredvid och jag skyndar mig upp, en kamp mot mig själv och klockan. Jag har tidspress, jag har en morgon att stressa mig igenom, med måsten, med saker att hinna med innan jag sätter på mig skorna för att gå ut.

Jag ler.
Jag ler mig genom morgonen för jag vet att jag möts av en vacker dag, solsken, glada människor, känslan av kärlek.
Jag ger mig ut, jag blir varm av tanken att det inte är så kallt ute, jag glädjs över att dagen ser ut att vara fin, jag säger inte mycket, jag är ganska tvär och kort i tonen, stressad, klockan har runnit över, men jag är påväg..

Jag var påväg till jobbet och frågade mig vart jag var på väg i livet?

Jag vill dansa mig igenom dagen med att höra regnet mot plåttaket, titta upp mot stjärnorna och känna din underbara doft. Jag vill hålla en hand i mörkret och känna mig liten och stor på samma gång, jag vill finnas nära dom som betyder allt samtidigt som jag vill vara långt ifrån och iakta verkligheten, sanningen och drömmen om allt.

Nånstans där i mitten av mitt rum, i mitten av mitt inre försöker jag närma mig, men hur lycklig jag än känner mig, hur mycket solen än skiner och gör människor glada, vackra och får mig att känna känslan av glädje, så finns en svår passage och för varje gång jag vänder mig inåt och vill utforska så slås jag tillbaka i rasande fart! Hela kroppen skriker nej och jag ser mig själv..

På ruta ett - forgive but not forget.

Kampen börjar inifrån och dom dagar den känns för jobbig så lever jag i en vacker illussion som kallas verkligheten!

Jag söker ständig utveckling, jag är redo nu.

Jag önskar mig..

Och i mitt bakhuvud ekar orden:

"Var sann mot den du är.."

Okej.

Jag tänker högt: Jag önskar mig mer kontakt. Jag önskar att komma ett steg vidare. Jag är redo!

Jag vill göra så mycket! Kan inte jag få bestämma allt i hela världen?
Tack för att jag har fått världens mest underbara liv och bara går på uppåt-tjack idag! Jag är bara hur glad som helst, och det har ju sina anledningar.

Alltså, det känns så egoistiskt och samtidigt konstigt att jag verkligen vill skrika ut hur bra mitt liv är. Hur underbar familj, fin pojkvän, vackra vänner och allt annat omkring mig som faktiskt är bra. Jag trivs bra på jobbet. Nyheterna jag fick igår gör mig fortfarande varm i hela kroppen. Jag liksom bara har de lite för bra, nästan som om jag är oförskämd som skriker ut de men samtidigt TACK SOM FAN. Det är ju underbart att kunna vakna upp och känna att en bra dag håller på att skapas och att gilla livet.

Jag befinner mig i en rosa liten värld där det är vackert väder hela tiden och alla är glada.

Men jag undrar en sak, varför får man aldrig några kärleksbrev i den här åldern? Jag skulle tycka de va lite mysigt med kärleksbrev!

AAAAHH! Är som ett litet barn på julafton... Kan inte sova. Så glad. Så lättad.
Bjuder på en bild sålänge, från när älsklingen tvättar.. Bara för att liksom. Haha.

Idag är det den bästa dagen på väldigt, väldigt länge. Jag har fått veta två helt underbara saker och jag kan inte sitta still en sekund på grund av all lycka jag känner. Tyvärr får ni inte veta än... Men håll ut. Inom den närmsta framtiden ska jag dela med mig. Jag lovar!

På fredag ska jag äntligen träffa söta Lina, det var alltför längesen vi satt på hennes balkong, drack lite vin och hade djupa diskussioner om livet. Jag saknar att vara hennes granne. Vad som mer sker uppe i Blekinge får vi se, huvudsaken är att jag får träffa henne.
Annars blir helgen relativt lugn. På söndag fyller jag 21, då är jag laglig i hela världen. Men jag kan inte påstå att det känns något speciellt att bli ett år äldre, det sägs ju ändå att det bara går utför efter tjugo.

Just nu är livet bra. Jag trivs.

Låten som beskriver mina känslor bäst idag: Da Buzz - I'm alive

Äter god mat med min sötnos :) Vi är riktigt duktiga på att laga käk!

Det är nu i detta ögonblick som jag vet vem som får hela mig att känna inre lycka. Det är i detta ögonblick de inte finns nån tvekan om vem jag vill presentera för mina föräldrar, vem jag vill resa jorden runt med, vem jag vill lägga mig med och vakna upp bredvid, vem jag vill vara nära och långt ifrån på samma gång. Det är i detta ögonblick som jag får känna mig speciell och omvärdera situationen ännu en gång. Känna mig lurad men fullständigt lugn samtidigt. En sådan gång när jag vill gråta och skratta på samma gång.
Känslor är energier i ständigt flöde och jag hoppas jag kan rekonstruera denna känsla när jag behöver det.

Till verkligheten:

Den som finns hemma. Eller vart är hemma? Jag flyr från besluten, från verkligheten och från de jag ska/bör göra. Jag tänker mycket på x och undrar hur han mår men i verkligheten hörs vi inte av. Jag tänker på mina vänner som jag vill tala med, men i verkligheten har jag inte energi nog att engagera mig i långa samtal, utan skjuter på dem tills jag är ensam. Det är alltid något att göra, någon som finns i närheten.

Jag vet inte. 
I detta nuet är jag i obalans men de beror nog på sömnbristen, jag hittar balansen snart igen.

Jag skulle fan döda för en chokladtryffel från Chokladbutiken nu.
Eller lasagne.
Ärligt, jag skulle skära av mitt högra lillfinger med en skämd smörkniv om någon dukade fram rödvin, vitlökssmör och gott bröd och sa att de kalorierna inte skulle tas upp av min kropp.

Jag är fruktansvärt sugen. Men det är bara torsdag och jag försöker fortfarande att förinta semesterdallret, som har stannat kvar alldeles för länge. So what to do? Morot och te får bli kvällssnackset.

Jag fick mail från Rebecka igår, som befinner sig i staterna, för tillfället i Florida.

"Hej! Shoppingen är helt otrolig! Någon dag ska jag åka kanalbåt till Miami och kolla på lyxvillor."


Tss.
Vem vill spendera en helg i ett soldränkt Florida när man kan ramla runt i kletiga höstlöv utanför något partyställe?

I det här området finns det lika många kamphundar som det finns tatueringar.

Hittills har jag lyckats klappa en Rottweiler (ofrivilligt) och snuddat vid en pitbull. Det finns de som ser ut att ha trevliga ägare och de som ser ut att ha en mindre mysig matte eller husse.

Jag kanske är överdrivet fördomsfull. Men ett rakat huvud med två fuck-you-fingrar och en dödskalle intatuerat får mig inte direkt att associera till soffmys med te och film, vilket för övrigt är anledningen till att jag inte sagt till killen i fråga.

Nåväl. Nu till problemet. Den här killen, samt ett flertal andra hundägare, plockar inte upp de bruna klumparna som deras fyrbenta vänner lämnar efter sig, på gräsmattan, gångbanan och trapporna. Förra veckan såg jag med egna ögon, ja jag gick förbi exakt när "fuck-you-mannen" nonchalant gick ifrån en gigantisk hög av bajs som hans pitbull nyss klämt ut mitt på gångbanan.

Då undrar jag. Exakt hur många vågar be en muskulös "fuck you-tatuerad" skinhead att vara vänlig och plocka upp efter sin pitbull? Jag vågade inte i alla fall. 

Men nästa gång ska jag ta mod till mig och säga något till killen. Därför undrar jag vad ni tror fungerar bäst.

Alternativ 1: "EY! FUCKHEAD! Plocka upp skiten efter din lilla vovve va!"

Alternativ 2: "Ursäkta! Jag gick precis förbi och kunde inte undgå att lägga märke till att din hund inte är bajsnödig längre. Skulle inte du kunna vara vänlig och plocka upp den där högen? Det blir så otrevligt för den som råkar trampa i den annars. Och som du ser på skyltarna är det förbjudet att rasta sina husdjur här utan att plocka upp efter dem. Så ja. Tack så mycket. Ha en fortsatt trevlig dag!" 

Det alternativ som får flest röster kommer jag att köra på. Blir det oavgjort kommer jag sätta upp en lapp:

"Till killen med "fuck-you-tatueringar" och pitbull:
Plocka upp efter din hund. Annars blir det fight!
Mvh! / Killen med rottweilern. "

There's a river flowing through me... it knows me
It's currents, they control my emotions
But there's just one stream that evades me, escapes me
It overflows when my heart's left open

Your feelings, are the one thing
Out of my control, it's not in my hands
Not knowing... is killing me
Where's the way inside your soul?
We gotta let it grow

Like a flower under rain
Like a child's first day
Like a story's first page
Watch our love come to life
Love is not a thing to rush
It's a feeling you should trust
It'll be that way with us
Watch our love come to life
Come to life come to life
Watch our love come to life

There's not point in our predictions
Or wishing... the paths we're on are somehow connected
Cause you can't see around the corner
You wanna... cause you're so afraid life'll leave you rejected
When you least expect it..



Marie Digby sätter ord på mina känslor. Hennes nya album kom idag och jag har noga lyssnat igenom hennes tretton låtar, med tårar i ögonen. Tre bokstäver, WOW! Breathing Underwater är världens just nu bästa skiva. Utan tvekan. Without a doubt!

Vad gör jag uppe såhär tidigt? Jo, jag tänkte ge mig ut på en tvåtimmarspromenad nu för att rensa huvudet innan jag ska jobba. Det är ändå omöjligt att somna om när min sötnos har åkt iväg till jobbet, när jag vet att jag inte kommer träffa honom ikväll.

Ikväll kommer dock min kära bror på besök hem till mina föräldrar. Det blir lite fix med datorn (som vanligt) och sen bjuds det på gammal hederlig kalops. Annars blir det bara en lugn kväll utan några speciella planer.

Jag är bara så otroligt sugen på lasange nu att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Har tvingat Pejhåå att vi ska göra det på lördag iallafall samt baka lussekatter och muffins... Helgen kommer bli lugn med andra ord. Och det behövs.

Mr. Bror